Äkta gråbobo?

När blir man en ”äkta” gråbobo? Den frågan ställde en kvinna för en tid sedan. Hon sa att hon aldrig känt sig som en ”riktig” gråbobo. Hennes ord stannade kvar hos mig och jag funderade på varför hon kände så, hon som bott här i så många år.

Att flytta till en ort behöver inte betyda att man blir en del av den. Att känna tillhörighet kan vara svårt också i ett litet samhälle där många redan känner varandra. Åtminstone tror man att alla gör det.

Gråbo, eller Stora Lundby som det hette när jag var liten, var en ort där man i huvudsak bodde och arbetade nära hemmet. Man var inte anonym, man kände de flesta. Sedan dess har Stora Lundby kommun gått från att vara en självständig landsortskommun till att bli en del av Göteborgsregionen.

Trots att Gråbo fortfarande inte är så stort, känner många som flyttat in varken varandra eller oss som bott här i generationer. Ensamheten, som man ofta pratar om när det gäller människor i storstäder, finns också här. Man känner sig inte riktigt hemma och kan inte identifiera sig med bygden. Det skämtsamma uttrycket, att det tar flera generationer att bli gråbobo, är verklighet för många.

Mellanförskap
Den erfarenheten kan nog de flesta som flyttat till en ny plats känna igen sig i. Man har lämnat något bakom sig, men blir inte delaktig i det nya fullt ut. Det är precis som för människor som flyttar till Sverige, man känner sig inte hemma i vare sig det gamla eller det nya, utan man hamnar i ett tillstånd, som skulle kunna beskrivas som ett mellanförskap. Vissa människor finner sig inte riktigt till rätta och saknar möjligheten att hitta en naturlig plats i det nya. Känslan av mellanförskap får ofta konsekvenser på det personliga planet.

Flyttar vidare
Men mellanförskap får också konsekvenser för vårt Gråbo. Tillhörigheten till en ort växer fram där man har sina känslomässiga och sociala relationer. Många vuxna känner att man inte riktigt tillhör bygden. Åtskilliga har sitt arbete och sociala liv utanför orten. Det är bara barnen i familjen, som har Gråbo som arbetsplats och boplats. För de unga blir det som händer eller inte händer i Gråbo en viktig sak, medan det inte berör de vuxna lika djupt. Barnen kommer att relatera till Gråbo som sin hembygd, men för de vuxna blir Gråbo något annat.

Man bara bor här en period av sitt liv, kanske enbart medan barnen är små. Ett hus går att sälja, en lägenhet att säga upp. Möjligheterna att flytta vidare är stora för de flesta. När man då känner sig utanför blir det inte alls så naturligt att engagera sig i samhällets utveckling.

Vuxnas villkor
För att de unga ska ha det bra och något att göra är det många som engagerar sig. Stora aktiva ungdomsföreningar med idrott, scout, musikskola och kyrkliga verksamheter har växt fram under åren. Även om det också finns föreningar och aktiviteter för vuxna är det inte lika självklart att man deltar i dem. Arbete, pendling, hushållsarbete och skötsel av hus tar på krafterna och man saknar de ungas naturliga nätverk som ofta är kontakten till föreningar och deras verksamhet.

Men hur ska ett samhälle utvecklas om vi människor inte känner oss delaktiga? Vad händer med oss själva när vi inte är en del av det samhälle vi bor i?

Trygghet är viktigt
Att höra till och känna trygghet är viktigt. Och visst har vi alla behov av att bearbeta upplevelser och känslor av identitet, ursprung och tillhörighet. Det är självklart så att ingen kan vänta sig att andra ska ordna allt för en. Man måste börja hos sig själv med två viktiga frågor: Hur bemöter jag andra, är jag inkluderande eller exkluderande?

De stora möjligheterna till möten mellan människor finns i det ideella förenings arbetet och i de kyrkliga församlingarna. Där finns det upparbetade kontaktvägar. Om vi hjälps åt att ta vara på dessa möjliga möten, så närmar jag mig svaret på frågan när man blir en äkta gråbobo.

Min förhoppning är att alla vi som bor här, ska känna oss inkluderade. Tillsammans kan vi då bygga ett Gråbo som blir mer än en förort.

Siv Lagerstedt